Förord: När jag blir stor vill jag bli transa

”Mamma, när jag blir stor vill jag bli transa” Orden yttrade jag som liten till min mamma. Jag ville ha fina klänningar, glitter och mängder av smink. Könsfrågan var inte det jag reflekterade över utan kläderna och sminket. Kvinna, man, transa, hen, den, det, penis, vagina, är saker som aldrig varit självklara för mig. Skillnaden biologiskt, skillnaden psykologiskt. Jag är kvinna, men jag har svårt att säga det. En liten del av mig är man, transa, den, det. Jag har pratat med mina kompisar, dem säger att de aldrig haft dessa frågor. Men för mig har dem alltid funnits. Eller kanske aldrig funnits? Jag har aldrig haft behovet att identifiera mig själv med en könsstämpel. Jag är jag, varför behöver jag kalla mig kvinna, man, hen, det? Varför är det så viktigt hur vi identifierar oss själva? Hur kan det vara självklart vad man är? Hur kan man se utanpå vad någon är på insidan? 

Vad är vårt kön?

Parafras

Den första bilden är på landskapskonst. Jag valde att göra ett ansikte genom att bygga upp lager med småpinnar. Jag försökte även likna det självporträtt som jag gillade mest av Ivans verk. Jag gjorde konstverket i mitten av en gågata i förhoppningar om att folk ska antingen inte lägga märke till det samtidigt som några kollar ner och märker. Kanske tänker vem som gjort det, varför och till och med kanske blir lite glad.

Den andre bilden är ett ansikte jag gjort i lera där jag lekt med både 3D då leran är uppbyggd samtidigt och jag lekte med att måla skuggor själv. Alltså mörkare färg där skuggor faller.